٥٥٥٥٥

vet inte om det beror på stressen över att jag vaknar varje morgon och fortfarande inte förstår varför
eller påminnelserna om att det är precis två år sen allting vändes uppåner.
(grushögarna på trottoarerna, droppandet från taken, solen genom mina otvättade fönster,
fräknarna på näsan, bandsläppen till festivalerna. allt som skulle komma. som aldrig kom.)
som får mig att grina till precis allting.
till familjen annorlunda, till hela den här (även femte gången den börjar om igen),
när jag tänker på mina syskon, när jag får sms från pappa som knappt vet vilket
håll han ska hålla sin iphone, som skriver att han vill facetimea, när mina barnvaktsbarn får syn på mig
och släpper allt vad de håller på med för att kasta sig runt mina ben, och "vilken tur att du kom",
när tanten på jobbet som man måste mata stryker mig över kinden för varje tugga jag ger henne
och när jag ser de där två helt nya människorna, en som aldrig kommer få se sin morfar
och en annan som hade alla sina fastrar och farbröder i himlen innan han ens var påtänkt.

allting som bara påminner mig om hur jävla skört hela livet är.
och hur jag bara låter det rinna mellan fingrarna.